1100-talet såg den första migrationen av Walserfolk (från ordet Walliser, dvs som härstammar från Valais), som tack vare det särskilt gynnsamma klimatet gav sig av på en lång färd från de höga platåerna i Goms (schweiziska Valais) över alppassen under en isfri period, i jakt på nya möjliga bosättningsplatser i de grannliggande högländerna. Med hjälp av sina kunskaper om naturen och jordbruk i den hårda alpina miljön, lyckades Walserfolket bo och leva permanent på de höga bergssluttningarna, som aldrig tidigare bebotts på grund av sitt ogästvänliga klimat och sina hårda förhållanden. Genom denna process, samlade de på sig gedigna kunskaper om den omgivande naturen och utvecklade metoder och strategier för att utvinna allt de behövde för att överleva  (traditionell miljökunskap), samtidigt som de lärde sig att bevara naturresurser och biomångfald för framtida generationer.

Samtliga Walserbyarna (över 150 permanenta bosättningar skapades under de efterföljande perioderna i centrala Alperna, i Schweiz, Italien, Österrike, Frankrike och Liechtenstein, på en yta som sträckte sig över 300 km) var sammankopplade av ett nätverk av leder, – t o m över landsgränser – varav vissa redan fanns innan de permanenta boningarna byggdes, längs de mest trafikerade vägarna genom Alperna, som gjort att Walserfolket kunnat färdas och erbjuda sina jordbruksvaror och hantverk på marknader och torg, ofta på platser långt hemifrån.

De fördelaktiga villkoren som Walserfamiljerna erbjöds av feodalherrar och vissa klosterinstitutioner  (Walserlagen), bidrog med all säkerhet till att nya kommuner skapades, tack vare löftet om personlig frihet och rätten till ”ärftligt arrende” av marken, mot en årlig avgift och skyldighet till militärtjänst om krig skulle uppstå.

I Italien, är de flesta Walserbosättningarna belägna längs dalhuvudena vid foten av massivet Monte Rosa (”rosa berget”), som utmärks av höga bergsterritorier (från 1000 till 2000 m höjd).

Under flera århundraden av samevolution mellan människor, miljö och natur, skaffade sig Walserfolket gedigna kunskaper om det alpina ekosystemet, och kunde således skydda sitt territorium, med hjälp av omfattande biokulturell kunskap och expertis nedärvda från generation till generation.

Från allra första början urskilde sig även Walserfolket med sitt säregna språk, som är väldigt likt en gammalmodig form av schweizertyska, och som fortfarande är utmärkande för deras kulturella identitet.

Med sina sofistikerade metoder och kunskaper om jordbruk i det alpina bergslandet, lyckades Walserfolket överleva som de första bosättarna i dessa ogästvänliga territorier, där de röjde skog och gjorde de branta sluttningarna odlingsbara genom att bygga stenmurar och terrasser med vattningssystem och skydd mot laviner. De reste även landsbyggnader (höloft, lador, kvarnar, brunnar, spannmålsmagasin, ugnar…), boningshus (hus med olika egenskaper och utseenden beroende på plats, men alltid med det typiska bruket av massiva timmerstockar av lärkträ, som lades i kors, på det gamla byggnadssättet “blockhus” – bands varannan “maskulin-feminin” – och hade en grund och källare av sten), samt religiösa byggnader (kyrkor, kapell, oratorier, kors på höga toppar eller längs vandringslederna).

Walserkommunerna, isolerade i den ogästvänliga miljön bland de höga alperna och oerhört medvetna om den väsentliga relationen mellan de miljömässiga klimatfaktorerna och hållbarheten hos deras kulturella och sociala modell, var självförsörjande och decentraliserade i utspridda småbyar, (en hållbarhetsmodell som kallas ”knapp och gles”), sammankopplade av ett nät av stigar: familjerna delade ugnen, kvarnen och brunnen.

Tack vare sin avancerade kunskap om jordbruk i höga bergslandskap, lyckades de odla tillräckligt med spannmål (råg, korn och hampa) på över 1 700 m höjd, och utveckla metoder för insamling och lagring av tillräckligt med foder för djuren (kor och getter för mjölk, smör och ost) under de långa vintermånaderna när de inte kunde gå ute på bete. Därigenom tillämpade de en modell som utmärks av en blandad ekonomi, så kallat “Alpwirtschaft” (grundad på att föda upp boskap och bedriva jordbruk under extrema förhållanden).

Under dessa månader, när jordbruks- och herdearbetet var begränsat på grund av det stränga vädret, arbetade de främst med att tillverka redskap som användes till att ysta ost och kärna smör; odla fälten; herdesysslor, smide och textilarbete, såväl som husbygge. Dessa föremål smyckades med religiösa symboler, samt “segni di casato” –  hustecknet för familjen som föremålet ifråga tillhörde.

Walserkommunens historiska och kulturella betydelse har kontextuellt bidragit till att varje bys säregna dräkter bevarats, och än idag representerar de specifika identiteter hos olika grupper inom Walserkommunen, såsom bruk och stil för var enskild by, vilka visar bärarens ursprungsplats och civilstånd (t.ex. ogifta eller gifta kvinnor).

Emellertid har Walserbyarna, främst de belägna i Alperna, upplevt en fortsatt avbefolkning sedan 1800-talet. Detta fenomen bestod från början av säsongsemigration bland männen, som gav sig av i jakt på en extra inkomstkälla utöver de inhemska, såsom jordbruk och boskap (t.o.m. efter de ändrade klimatförhållanden – den lilla istiden – som minskade betesmarkerna på höga höjder, såväl som skördarna), och ökade sedan ständigt i och med den nya industri- och stadskulturen. Trots den negativa effekten som dessa händelser medfört för Walserkommunerna, har de alltjämt strävat efter – ofta på ett oformellt och oskrivet sätt – en intergenerationsöverföring och bevarande av det viktiga kulturarvet som deras högland var fyllda av, samt att skydda sina traditioner, färdigheter, seder och språkliga uttryck. Under de senaste årtiondena, har det komplexa systemet av biokulturell mångfald som utvecklades under århundraden i Walserkommunerna, inklusive aspekter gällande natur, territorier, kulturhistoria och språk, varit föremål för en tillbakagång i allt snabbare takt. På ett oroväckande sätt, sker denna förlust jämte ett flertal viktiga socioekonomiska och miljömässiga förändringar, som inte längre är hållbara. Att tillvarata och skydda dessa färdigheter och kunskaper, som utvecklats av de forntida alpinbefolkningarna, kan till och med bli ett sätt för bättre förståelse av andra fenomen och främjande av en övergång till en mer hållbar utveckling i framtiden.  Idag ligger ansvaret för att skydda och föra Walserfolkets kulturarv vidare i händerna på föreningar, individer och grupper på lokal, nationell och internationell nivå, som åtar sig att hålla kulturarvets många aspekter vid liv. De bygger på sina nätverk över olika territorier, kommunerna samarbetar med gemensamma mål och försöker även engagera grupper i de mest avlägsna områdena, som är närmast naturen och därmed riskerar att förlora sitt biokulturella fädernearv på grund av den snabba antropiseringen som sker där.