Från allra första början urskilde sig även Walserfolket med sitt säregna språk, som är väldigt likt en gammalmodig form av schweizertyska, och som fortfarande är utmärkande för deras kulturella identitet.
Med sina sofistikerade metoder och kunskaper om jordbruk i det alpina bergslandet, lyckades Walserfolket överleva som de första bosättarna i dessa ogästvänliga territorier, där de röjde skog och gjorde de branta sluttningarna odlingsbara genom att bygga stenmurar och terrasser med vattningssystem och skydd mot laviner. De reste även landsbyggnader (höloft, lador, kvarnar, brunnar, spannmålsmagasin, ugnar…), boningshus (hus med olika egenskaper och utseenden beroende på plats, men alltid med det typiska bruket av massiva timmerstockar av lärkträ, som lades i kors, på det gamla byggnadssättet “blockhus” – bands varannan “maskulin-feminin” – och hade en grund och källare av sten), samt religiösa byggnader (kyrkor, kapell, oratorier, kors på höga toppar eller längs vandringslederna).
Walserkommunerna, isolerade i den ogästvänliga miljön bland de höga alperna och oerhört medvetna om den väsentliga relationen mellan de miljömässiga klimatfaktorerna och hållbarheten hos deras kulturella och sociala modell, var självförsörjande och decentraliserade i utspridda småbyar, (en hållbarhetsmodell som kallas ”knapp och gles”), sammankopplade av ett nät av stigar: familjerna delade ugnen, kvarnen och brunnen.
Tack vare sin avancerade kunskap om jordbruk i höga bergslandskap, lyckades de odla tillräckligt med spannmål (råg, korn och hampa) på över 1 700 m höjd, och utveckla metoder för insamling och lagring av tillräckligt med foder för djuren (kor och getter för mjölk, smör och ost) under de långa vintermånaderna när de inte kunde gå ute på bete. Därigenom tillämpade de en modell som utmärks av en blandad ekonomi, så kallat “Alpwirtschaft” (grundad på att föda upp boskap och bedriva jordbruk under extrema förhållanden).
Under dessa månader, när jordbruks- och herdearbetet var begränsat på grund av det stränga vädret, arbetade de främst med att tillverka redskap som användes till att ysta ost och kärna smör; odla fälten; herdesysslor, smide och textilarbete, såväl som husbygge. Dessa föremål smyckades med religiösa symboler, samt “segni di casato” – hustecknet för familjen som föremålet ifråga tillhörde.
Walserkommunens historiska och kulturella betydelse har kontextuellt bidragit till att varje bys säregna dräkter bevarats, och än idag representerar de specifika identiteter hos olika grupper inom Walserkommunen, såsom bruk och stil för var enskild by, vilka visar bärarens ursprungsplats och civilstånd (t.ex. ogifta eller gifta kvinnor).