Det här huset representerar en särskild modell i arkitekturutveckling, i synnerhet avseende miljömässiga behov.

Att människor och djur bodde ihop under samma tak var inte särskilt vanligt längs alpinbågen.

Inbäddad mellan de andra boningarna som byn består av, skapar det här huset ett effektivt nätverk av övertäckta gångar, vilket gör att man inte behöver gå ut i onödan under de långa vintermånaderna när snöfallet ofta är ymnigt.

Grunden var alltid byggd av sten. På marknivå, med enkel åtkomst för djuren, låg ladan “Godu”, som delades med rummet “Stand”, den bekvämaste delen av huset, ungefär som vårt nutida vardagsrum. Härinne fanns ugnen av täljsten – ett annat typiskt föremål i dessa hus – inbyggd i väggen mellan vardagsrummet och köket “Firhus”, det enda rummet med en härd, där matlagning, ystning och köttrökning skedde.

I skydd av bergsväggen byggdes källaren “Cantina” i små utrymmen för ostlagring, samt längre in i tuffberget en sval plats för att förvara potatis och saltat kött.

Delen som leder upp till första våningen är där blockhuset börjar, helt byggt i stora timmerstockar, lagda i korsform. En fascinerande byggnad med ytterligare en våning. Virket som användes till husbygge var lärkträ, medan andra trätyper användes till att tillverka verktyg och redskap.

För att återkomma till husets utformning: ovanför ladan, för att dra nytta av värmen, låg sovrummen, eller utrymmen för att arbeta inomhus. Huskroppen omgavs av loftgångar “Lobbie”, som var typiska för vår region, med tvärribbor som gav utseendet en unik arkitektonisk stil av sitt slag.

Dessa balkonger användes till att torka hö, men fungerade även som utmärkt isolering, liksom logen “Stodal” (loft, verkstad och hönshus) ovanför sovrummen.

Den allra översta våningen, under ett imponerande tak av granit (beola), var faktiskt konstruerad på ett annorlunda sätt. De yttersta balkarna i axlar var med avsikt inte helt uppriktade, utan lagda med en metod som skapade tillräcklig luftströmning för att hålla höet i perfekt skick.

Härinne skördades säden och utfördes snickeriarbeten.

Sist men inte minst: skafferiet “Spicher”, som alltid låg på en torr och välventilerad plats för långvarig torkning och förvaring av bröd.